När jag flyttade ihop med min man såg hans kök bedrövligt ut. Kylen innehöll ingen mat alls. Den användes bara som förvaringsplats för Dr Pepper och ketchup. Han ägde en kastrull och en liten stekpanna som han använde vid de sällsynta tillfällen han lagade spagetti och köttfärssås. I övrig livnärde sig min man helt på djupfrysta rätter och pizza. Ett par tallrikar och glas, två gafflar och knivar.
Nu har vi ett välutrustat kök med allehanda verktyg. Det inhandlades snabbt både nya pannor, elvisp och brödrost. Kylen är numera aldrig tom på mat och han har fått vänja sig vid att hans inte längre kan fylla kylen med Dr Pepper utan får sätta in ett tiotal burkar åt gången för att få plats. Min man är ganska nöjd med förändringarna och säger ofta att det är så skönt med hemlagad mat. Jag har aldrig sett mig som någon större kock men i jämförelse med vad hans diet bestod av innan så är jag definitivt en uppgradering.
Jag söker fortfarande jobb här - så ännu så länge hanterar jag det där med städning, tvätt och matlagning. Men han vet att hotet vilar över honom. För den där dagen när jag får jobb så kommer hans liv att drastiskt förändras och han kommer att behöva hjälpa till med matlagningen ibland. Jag försöker uppmuntra honom att titta på när jag lagar mat men han är lite motvillig. Eftersom vi har väldigt olika önskemål när det gäller lunch så blir det ofta så att han på helgerna fixar sin egen lunch. Oftast blir det en sandwich från något hämtställe - men ibland får han för sig att fixa amerikanska pannkakor själv. Varenda gång detta händer biter jag ihop tänderna för att inte lägga mig i vad han gör.
Jag vill inte vara en köksterrorist. Det ser helt fel ut men huvudsaken är ju att han lyckas. Men det är svårt att inte stoppa honom när han, nöjd med sig själv, stoppar gaffeln i smörpaketet för att få en liten klick smör till stekpannan. Jag vill instinktivt föreslå en kniv istället. Men jag biter ihop för jag vill inte vara en tjatig, gnatig fru som inte kan hantera kreativitet i köket. När han är färdig svabbar han snabbt av stekpannan och tycker att köket är rent. Han ser inte de där mjölfläckarna på bänken och han ser inte att jag i smyg sköljer av vispen han använde en extra gång för att han inte fick bort all smet från den.
Kanske blir det så att jag även när jag fått jobb forsätter laga maten? Han kan ju alltid städa och tvätta lite mer än jag istället. Fast jag vet redan att han inte kommer att sortera kläderna utan tvätta allt på samma gång. Han skakar på huvudet åt mig när han ser mina sorterade tvätthögar. Jag undrar om han också biter ihop ibland?
onsdag 30 april 2008
Valkampanj i USA
Som nyinflyttad i USA upplever jag för första gången det amerikanska valet på nära håll och jag förundrar mig över hur mycket vikt man lägger på kandidaternas privatliv och vilka taktiker som man kan använda sig för att smutsa ned sina motståndare.
Sakfrågor kommer i skymundan av kandidaternas privatliv. Man bygger sina kampanjer på att väcka rädsla för de andra kandidaterna. Just nu ifrågasätter man Barak Obama för att pastorn i den kyrkan han har gått i under 20 år kommit med galna uttalanden. Man har till och med undersökt hur bra Barak är på att bowla. För det är ju viktigt att medelamerikanen kan identifiera sig med kandidaten. Man kan ju omöjligen ha en president som inte ens är bra på att bowla, eller? Hela tiden görs också uttalanden som hänvisar till det faktum att han är svart och om man kan få röstarna att misstänka att han är en hemlig muslim också är man nöjd. Försåtliga kommentarer framförallt hos Fox News där man inte ens gör ett försök till objektivitet.
Hillary Clinton försöker bevisa att hon har arbetarideal och minsann inte har några problem med att dricka lite öl. Hon ser till att försöka vinna förtroendet hos alla som är rädda för att hon skulle dra in på deras rättigheter att bära vapen med att berätta om hur hon som liten flicka följde med ut och jagade.
Man säger ofta att vilken amerikansk medborgare som helst kan bli president i USA. Jovisst men det verkar krävas att du har gott om pengar, inte kan knytas an till någon person som kan vara olämplig och att du inte skrämmer vita män med gevär från att rösta på dig. Att man gör patriotiska uttalanden och går i kyrkan verkar också vara ett krav.
Hela valsystemet är så annorlunda från det svenska och hittills måste jag säga att jag definitivt föredrar det svenska systemet. Det ska bli intressant att se hur valet går. Jag hoppas själv på att Barak Obama ska vinna mest för att jag under den här valkampanjen har förlorat all respekt för Hillary Clinton. Hon verkar mindre och mindre trovärdig för varje dag som går. Risken finns dock att McCain vinner för det kommer säkert att finnas mycket rädsla att bygga på oavsett om hans motståndare blir en svart man eller en kvinna. Smutskastningskampanjerna kommer säkerligen att bli enormt intressanta. Oavsett vem som vinner så kan det väl ändå inte bli sämre än Bush i alla fall. Det är nog tur att de har en maxgräns på 8 år i vita huset. Om Hillary vinner kan det bli extra kul att se hur Bill Clinton kommer att anpassa sig till rollen som "first lady". Jag har en känsla av att Hillary skulle kunna bli den första presidenten som fixade first lady sysslorna själv också.
Sakfrågor kommer i skymundan av kandidaternas privatliv. Man bygger sina kampanjer på att väcka rädsla för de andra kandidaterna. Just nu ifrågasätter man Barak Obama för att pastorn i den kyrkan han har gått i under 20 år kommit med galna uttalanden. Man har till och med undersökt hur bra Barak är på att bowla. För det är ju viktigt att medelamerikanen kan identifiera sig med kandidaten. Man kan ju omöjligen ha en president som inte ens är bra på att bowla, eller? Hela tiden görs också uttalanden som hänvisar till det faktum att han är svart och om man kan få röstarna att misstänka att han är en hemlig muslim också är man nöjd. Försåtliga kommentarer framförallt hos Fox News där man inte ens gör ett försök till objektivitet.
Hillary Clinton försöker bevisa att hon har arbetarideal och minsann inte har några problem med att dricka lite öl. Hon ser till att försöka vinna förtroendet hos alla som är rädda för att hon skulle dra in på deras rättigheter att bära vapen med att berätta om hur hon som liten flicka följde med ut och jagade.
Man säger ofta att vilken amerikansk medborgare som helst kan bli president i USA. Jovisst men det verkar krävas att du har gott om pengar, inte kan knytas an till någon person som kan vara olämplig och att du inte skrämmer vita män med gevär från att rösta på dig. Att man gör patriotiska uttalanden och går i kyrkan verkar också vara ett krav.
Hela valsystemet är så annorlunda från det svenska och hittills måste jag säga att jag definitivt föredrar det svenska systemet. Det ska bli intressant att se hur valet går. Jag hoppas själv på att Barak Obama ska vinna mest för att jag under den här valkampanjen har förlorat all respekt för Hillary Clinton. Hon verkar mindre och mindre trovärdig för varje dag som går. Risken finns dock att McCain vinner för det kommer säkert att finnas mycket rädsla att bygga på oavsett om hans motståndare blir en svart man eller en kvinna. Smutskastningskampanjerna kommer säkerligen att bli enormt intressanta. Oavsett vem som vinner så kan det väl ändå inte bli sämre än Bush i alla fall. Det är nog tur att de har en maxgräns på 8 år i vita huset. Om Hillary vinner kan det bli extra kul att se hur Bill Clinton kommer att anpassa sig till rollen som "first lady". Jag har en känsla av att Hillary skulle kunna bli den första presidenten som fixade first lady sysslorna själv också.
tisdag 29 april 2008
Får bara köpa 36 kilo ris!
Just nu pratas det här i USA om att en del stora affärer i ett par delstater har infört en ransonering av ris. Trots att experter försöker lugna konsumenterna och informera om att det ju inte alls finns någon risk för att riset ska ta slut så försöker samtidigt naturligtvis affärer sälja mer ris nu eftersom man ser en möjlighet att tjäna pengar på rädsla.
Jag var och handlade idag och kunde inte låta bli att skratta när jag lade märke till att man plötsligt ställt en stor pall med stora säckar ris på en lämplig plats i affären. Nej det finns ingen ransonering i Michigan. Men affären jag handlar i - vill tydligen exploatera den senaste rädslan.
Konsumenter här är väldigt bortskämda med priser på matvaror och bensin, har jag märkt. Att matpriserna har gått upp så mycket den senaste tiden är det många som grymtar om. Folk är i upprorstillstånd över bensinpriserna och en del bensinmackar har till och med fått börja ta betalt i förskott för att förhindra att bilister kör iväg utan att betala för sin bensin. Då betalar man ändå inte ens hälften av vad man i Sverige får betala för sin bensin.
Jag är van vid höga matkostnader och bensinkostnader så jag betraktar hysterin med en gnutta humor. För visst är det lite roligt att människor blir upprörda över att man inte får lov att handla mer än 36 kilo ris åt gången? Hur många portioner mat är det egentligen? Betydligt mycket mer än vad man i fattiga länder har i alla fall.
Jag var och handlade idag och kunde inte låta bli att skratta när jag lade märke till att man plötsligt ställt en stor pall med stora säckar ris på en lämplig plats i affären. Nej det finns ingen ransonering i Michigan. Men affären jag handlar i - vill tydligen exploatera den senaste rädslan.
Konsumenter här är väldigt bortskämda med priser på matvaror och bensin, har jag märkt. Att matpriserna har gått upp så mycket den senaste tiden är det många som grymtar om. Folk är i upprorstillstånd över bensinpriserna och en del bensinmackar har till och med fått börja ta betalt i förskott för att förhindra att bilister kör iväg utan att betala för sin bensin. Då betalar man ändå inte ens hälften av vad man i Sverige får betala för sin bensin.
Jag är van vid höga matkostnader och bensinkostnader så jag betraktar hysterin med en gnutta humor. För visst är det lite roligt att människor blir upprörda över att man inte får lov att handla mer än 36 kilo ris åt gången? Hur många portioner mat är det egentligen? Betydligt mycket mer än vad man i fattiga länder har i alla fall.
Ursäkter för att våldta
Jag blir egentligen inte förvånad när jag läser i aftonbladet ( http://www.aftonbladet.se/kvinna/article2366696.ab ) att undersökningar visar att en femtedel av ungdomar tycker att en kvinna som blir våldtagen delvis får skylla sig själv. För hur ofta har inte rättsystemet deklarerat samma sak? Man släpper män fria för att kvinnan inte gjort tillräckligt motstånd. Man undersöker vilka kläder hon hade på sig och hur mycket hon druckit. Vad har det med saken att göra egentligen? Vi ifrågasätter inte om mordoffer själva ber om det när de promenerar genom parken en mörk natt. Jag skulle vilja se den domare i världen som satte en mördare fri därför att offret var full och tog en promenad ensam genom en mörk park.
Ska vi verkligen acceptera att män ska ha ett sorts frikort där man utgår från att de har så liten kontroll över sig själva att kvinnor kan anklagas för vad männen gör? Borde inte helt vanliga män, som inte våldför sig på kvinnor, bli upprörda över det här? Vill de verkligen att samhällets etikett på män är att de har ett sorts psykiskt problem som gör att vi måste ursäkta deras sexuella lustar till den grad att vi släpper fria män som våldtar kvinnor, ibland yngre tonåringar, och skyller på att de inte kunde motstå frestelsen?
Ska vi verkligen acceptera att män ska ha ett sorts frikort där man utgår från att de har så liten kontroll över sig själva att kvinnor kan anklagas för vad männen gör? Borde inte helt vanliga män, som inte våldför sig på kvinnor, bli upprörda över det här? Vill de verkligen att samhällets etikett på män är att de har ett sorts psykiskt problem som gör att vi måste ursäkta deras sexuella lustar till den grad att vi släpper fria män som våldtar kvinnor, ibland yngre tonåringar, och skyller på att de inte kunde motstå frestelsen?
Stormen över
Det är skönt att kunna kramas igen utan ilska. Efter ett par dagar i en känslokarusell är det lugnt i hushållet igen. Stormen är över - min man och jag har rett ut vårt första stora gräl. Det är befriande när man äntligen börjar prata med varandra utan ilska igen och kan fråga varandra hur man kände och tänkte under helgen. Vi har jämfört och diskuterat. Det är rätt intressant faktiskt hur olika man kan uppfatta saker och ting. Det stod ganska snabbt klart att vi båda gjorde misstag.
Han tyckte jag var så arg så att han inte ville göra saken värre genom att följa efter mig när jag rusade ut. Han hade hoppats på att jag skulle lugna ner mig. Han tog skydd bakom sin dator och höll sig sysselsatt hela helgen medan han försökte fundera över varför jag var så arg.
Jag blev ännu mer upprörd för att han inte verkade bry sig och för att han höll sig borta från mig genom att syssla med sin dator. Jag tillbringade min helg med att vänta på att han skulle lägga märke till mig och hindra mig själv från att gå fram och kräva den där uppmärsamheten.
Ingen av oss gjorde det där som vi borde ha gjort från första början. Gått fram till den andre och helt enkelt börjat prata ordentligt med varandra utan att brusa upp och utan att avsluta samtalet abrupt genom att gå därifrån.
Så plötsligt igår kväll så hittar vi rätt igen. Jag sitter och tittar på "Deal or no Deal" när han äntligen slutar syssla med allting annat och sätter sig i soffan han också. Först sitter vi bara där och tittar under gemensam tystnad. Sen lägger han sin hand nära min utan att säga något och jag lägger min hand på hans. En stund senare är "Deal or no Deal" helt bortglömt och vi bara pratar och pratar och kommer nära varandra igen.
Han tyckte jag var så arg så att han inte ville göra saken värre genom att följa efter mig när jag rusade ut. Han hade hoppats på att jag skulle lugna ner mig. Han tog skydd bakom sin dator och höll sig sysselsatt hela helgen medan han försökte fundera över varför jag var så arg.
Jag blev ännu mer upprörd för att han inte verkade bry sig och för att han höll sig borta från mig genom att syssla med sin dator. Jag tillbringade min helg med att vänta på att han skulle lägga märke till mig och hindra mig själv från att gå fram och kräva den där uppmärsamheten.
Ingen av oss gjorde det där som vi borde ha gjort från första början. Gått fram till den andre och helt enkelt börjat prata ordentligt med varandra utan att brusa upp och utan att avsluta samtalet abrupt genom att gå därifrån.
Så plötsligt igår kväll så hittar vi rätt igen. Jag sitter och tittar på "Deal or no Deal" när han äntligen slutar syssla med allting annat och sätter sig i soffan han också. Först sitter vi bara där och tittar under gemensam tystnad. Sen lägger han sin hand nära min utan att säga något och jag lägger min hand på hans. En stund senare är "Deal or no Deal" helt bortglömt och vi bara pratar och pratar och kommer nära varandra igen.
måndag 28 april 2008
Första riktiga krisen
Förr eller senare kommer den där första riktiga krisen i varje äktenskap tror jag. Det började som en bagatell och på något sätt så bara rullade det på tills jag satt ensam och grät för att jag inte kunde få honom att begripa hur jag känner. Det här med att gråta är inget som jag gör speciellt ofta och under helgen bet jag ihop flera gånger för att inte visa honom att det var nära. Jag vill inte vinna argument med tårar. Jag vill inte visa honom att det gör sådär ont inuti att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Grundproblemet är att vi är av olika kön och därför har ett stort handikapp när det gäller att kommunicera. Jag kan inte förstå hur han kan vara helblind och inte märka på mitt tonläge, kroppsspråk och sammanbitna kommentarer att jag ju faktiskt är arg eller ledsen. Jag kan inte begripa att han kan gå och lägga sig och sova eller lugnt fortsätta hålla på med datorn, titta på TV eller läsa när det är så uppenbart att jag behöver något form av stöd. Vare sig det är en kram eller bara att fråga hur jag mår.
Och han kan inte begripa varför jag brusar upp när han inte fattar det som jag tycker är så tydligt. Jag säger det i klarspråk till honom och han fattar fortfarande inte. Jag svär på att om jag hade kunnat tala med honom i statistiska siffror och diagram så hade han haft bättre chanser att fatta.
Kanske är problemet att han tar för givet att vi fortfarande bara grälar om en bagatell medan jag i själva verket talar om en mycket större grej. Bagatellen är bara en liten del av ett större problem. Jag försöker förklara hur jag känner och jag ger fler exempel för att förtydliga vad jag menar. Han tar allt jag säger bokstavligt. Men hur kan du vara sur över det nu? Det var ju flera veckor sedan.
Våra positioner är låsta. Han tar det jag säger bokstavligt medan jag hittar undermeningar i det han säger. Han tittar förvånat på mig när jag tolkar det han säger. Han gillar inte när jag antar att det han säger har en bakomliggande tanke. Det är inte undra på att du blir arg när du hela tiden tror att jag menar något annat än det jag säger, utbrister han.
Jag vet ju det. Han menar faktist det han säger och inget annat. Det finns förmodligen inget bakomliggande motiv bakom allting. Men om han aldrig vill prata om vad han känner så lämnar han ju inte mig något annat val än att försöka tolka. Det enda jag vill är att han ska säga att han älskar mig och att han någon gång då och då ska välja att vara med mig förutom när han inte har något annat att göra. Han kommer ju först i mitt liv. Så varför känns det som om jag befinner mig någonstans i mitten av viktiga prioriteringar på hans lista?
Grundproblemet är att vi är av olika kön och därför har ett stort handikapp när det gäller att kommunicera. Jag kan inte förstå hur han kan vara helblind och inte märka på mitt tonläge, kroppsspråk och sammanbitna kommentarer att jag ju faktiskt är arg eller ledsen. Jag kan inte begripa att han kan gå och lägga sig och sova eller lugnt fortsätta hålla på med datorn, titta på TV eller läsa när det är så uppenbart att jag behöver något form av stöd. Vare sig det är en kram eller bara att fråga hur jag mår.
Och han kan inte begripa varför jag brusar upp när han inte fattar det som jag tycker är så tydligt. Jag säger det i klarspråk till honom och han fattar fortfarande inte. Jag svär på att om jag hade kunnat tala med honom i statistiska siffror och diagram så hade han haft bättre chanser att fatta.
Kanske är problemet att han tar för givet att vi fortfarande bara grälar om en bagatell medan jag i själva verket talar om en mycket större grej. Bagatellen är bara en liten del av ett större problem. Jag försöker förklara hur jag känner och jag ger fler exempel för att förtydliga vad jag menar. Han tar allt jag säger bokstavligt. Men hur kan du vara sur över det nu? Det var ju flera veckor sedan.
Våra positioner är låsta. Han tar det jag säger bokstavligt medan jag hittar undermeningar i det han säger. Han tittar förvånat på mig när jag tolkar det han säger. Han gillar inte när jag antar att det han säger har en bakomliggande tanke. Det är inte undra på att du blir arg när du hela tiden tror att jag menar något annat än det jag säger, utbrister han.
Jag vet ju det. Han menar faktist det han säger och inget annat. Det finns förmodligen inget bakomliggande motiv bakom allting. Men om han aldrig vill prata om vad han känner så lämnar han ju inte mig något annat val än att försöka tolka. Det enda jag vill är att han ska säga att han älskar mig och att han någon gång då och då ska välja att vara med mig förutom när han inte har något annat att göra. Han kommer ju först i mitt liv. Så varför känns det som om jag befinner mig någonstans i mitten av viktiga prioriteringar på hans lista?
söndag 27 april 2008
Märklig lag
Lagarna i USA kan vara lite märkliga ibland. Här i Michigan kan man köpa öl och sprit i nästan vilken mataffär som helst vilken tid som helst på dygnet. Fast inte i dag. Nej på söndagar är det olagligt att sälja alkohol innan kl 12 på dagen. Är det för att de inte vill ha fulla människor i kyrkan eller? För i USA är det fortfarande väldigt många som går i kyrkan på Söndagar. Det finns nästan lika många kyrkor häromkring som det fanns pizzerior i min gamla hemstad i Sverige.
Jag visste inte att den här lagen fanns förrän jag häromveckan hamnade bakom en man som försökte köpa matlagningsvin kl 11.55. Han fick gå ut med resten av sina varor till bilen och komma tillbaks 5 minuter senare för att få med sig sitt vin hem. Här tummas minsann inte på reglerna trots att det kan verka helt absurbt.
Som svensk är det lite märkligt när man vandrar omkring i en stor supermarket och funderar på att man ju faktiskt kan köpa både sprit, vapen och mjölk i samma affär. Nu kan man ju i och för sig inte köpa vilka vapen som helst i en vanlig affär. Men ett jaktgevär och en flaska vodka går bra.
Jag visste inte att den här lagen fanns förrän jag häromveckan hamnade bakom en man som försökte köpa matlagningsvin kl 11.55. Han fick gå ut med resten av sina varor till bilen och komma tillbaks 5 minuter senare för att få med sig sitt vin hem. Här tummas minsann inte på reglerna trots att det kan verka helt absurbt.
Som svensk är det lite märkligt när man vandrar omkring i en stor supermarket och funderar på att man ju faktiskt kan köpa både sprit, vapen och mjölk i samma affär. Nu kan man ju i och för sig inte köpa vilka vapen som helst i en vanlig affär. Men ett jaktgevär och en flaska vodka går bra.
lördag 26 april 2008
Arg hustru
Jag vaknade arg och sur i morse. För det mesta kommer jag bra överens med min man men ibland hade saker och ting varit så mycket enklare om han var bättre på att tolka mig. Jag blir ofta förbannad på mig själv för att jag inte varit tydligare med vad jag vill. Men varför är det så omöjligt för honom att förstå? Hur tydlig måste man vara egentligen?
Min man är en organiserad och praktisk karl. Jag kan lita på att han kommer ihåg att fixa med allehanda viktiga grejer och han är betydligt bättre än mig på att inte skjuta upp saker och ting i all evighet. Tja om man inte räknar med att skjuta upp saker som gäller mig då. Oljebyte på bilen - inga problem. Överraska mig - 1 gång hittills under 2 1/2års äktenskap och det var på Valentines dag så egentligen ingen överraskning men jag är desperat så det får räknas ändå.
Jag kräver inte att han ständigt och jämnt ska komma hem med blommor och presenter. Men jag har tappat räkningen på hur många gånger jag försökt tala om för honom att jag saknar romantik. Jag vill att han ska säga fina saker utan att skämta bort det ett par minuter senare för att han blir generad. Jag vill att han ska förstå när jag längtar efter något och på eget initiativ någon gång bestämma sig för att handla det på hemvägen utan att jag ska behöva varenda gång i princip bokstavera det för honom. Jag vill att han åtminstone ett par gånger om året sätter mig i första hand och funderar på vad jag vill.
I början av vår relation försökte jag med att ge honom hintar om att romantik vore bra. När det inte funkade blev jag tvungen att till slut tala om för honom i klarspråk vad jag ville. Det gick ganska bra tyckte jag. Han nickade och kramade mig och sa att han förstod. Sen gick ett halvår utan att något av det vi talat om förändrades. Så då tog jag upp det igen och han nickade och kramades igen. Vid det här laget börjar jag känna mig tjatig. Uppriktigt sagt har det gått så långt nu att jag inte ens vet om jag skulle bli glad om han kom hem med blommor. För hur glad kan man bli om man måste tjata sig till det?
Nåväl igår kväll brast det för mig. Jag hade gjort ett misslyckat försök till förförelse och det var tydligt att han inte var på humör för sex så jag var redan lite besviken när vi tillsammans gick in i sovrummet för att sova. Mina ben, som var nyrakade, kliade och eftersom jag redan var lite frustrerad över att det minsann inte skulle bli något sex så blev detta ytterligare ett irritationsmoment. Fast droppen kom när jag lade huvudet på kudden och lade märke till något uppe i taket.
Är det där en spindel? Min man ställer sig upp i sängen och kontrollerar. Hmm, ja fast den är nog död tror jag. Vi har ganska högt i tak så han når inte riktigt ända upp. Nu hör det till att jag har en riktig fobi för spindlar så jag ryser och frågar om han inte kan ta bort den. Fast min man verkar inte alls vara på humör för hjälpa till att hantera spindelsituationen. Äsch, den är ändå död deklarerar han och lägger sig ner igen. Oroligt tittar jag upp i taket igen. Fast tänk om den inte är det, säger jag försiktigt och hoppas på att han ska förstå att jag faktiskt är rädd för eländet.
Fast inget gensvar får jag och då kan jag inte låta bli att utbrista "you're a real knight in shining armor" och tro mig jag lät inte glad. Han fattar fortfarande inte och släcker lampan. Det är nu jag blir rejält uppretad. Jag ligger där i mörkret i ett par minuter innan jag ger upp tanken på att sova. Jag är arg och besviken. Ingen sex, kliande ben och en spindel i taket! Jag stormar ut ur sovrummet och ut på balkongen för att röka. Man skulle kunna tro att han borde märka att jag är arg eftersom det inte precis hör till vanligheterna att jag smäller igen dörren till balkongen efter mig och framför allt inte nattetid. Men icke. Han ligger kvar i sängen och det dröjer inte länge innan jag hör honom snarka.
Två timmar senare går jag och lägger mig efter att ha suttit uppe och lugnat ner mig. För om han vore rädd för en spindel så skulle jag aldrig ha gått och lagt mig utan att ta hand om problemet. Om han hade rusat ut ur sovrummet på ett uppenbart dåligt humör hade jag aldrig legat och snarkat 10 minuter senare. Jag vill ju att han ska bry sig tillräckligt för att gå upp ur sängen och åtminstone fråga om allt är ok.
När jag vaknade i morse hade den "döda spindeln" flyttat på sig. Har ingen aning om vart den är nu. Men mitt dåliga humör är kvar. Fast det känns lite bättre efter att ha skrivit av sig här.
Min man är en organiserad och praktisk karl. Jag kan lita på att han kommer ihåg att fixa med allehanda viktiga grejer och han är betydligt bättre än mig på att inte skjuta upp saker och ting i all evighet. Tja om man inte räknar med att skjuta upp saker som gäller mig då. Oljebyte på bilen - inga problem. Överraska mig - 1 gång hittills under 2 1/2års äktenskap och det var på Valentines dag så egentligen ingen överraskning men jag är desperat så det får räknas ändå.
Jag kräver inte att han ständigt och jämnt ska komma hem med blommor och presenter. Men jag har tappat räkningen på hur många gånger jag försökt tala om för honom att jag saknar romantik. Jag vill att han ska säga fina saker utan att skämta bort det ett par minuter senare för att han blir generad. Jag vill att han ska förstå när jag längtar efter något och på eget initiativ någon gång bestämma sig för att handla det på hemvägen utan att jag ska behöva varenda gång i princip bokstavera det för honom. Jag vill att han åtminstone ett par gånger om året sätter mig i första hand och funderar på vad jag vill.
I början av vår relation försökte jag med att ge honom hintar om att romantik vore bra. När det inte funkade blev jag tvungen att till slut tala om för honom i klarspråk vad jag ville. Det gick ganska bra tyckte jag. Han nickade och kramade mig och sa att han förstod. Sen gick ett halvår utan att något av det vi talat om förändrades. Så då tog jag upp det igen och han nickade och kramades igen. Vid det här laget börjar jag känna mig tjatig. Uppriktigt sagt har det gått så långt nu att jag inte ens vet om jag skulle bli glad om han kom hem med blommor. För hur glad kan man bli om man måste tjata sig till det?
Nåväl igår kväll brast det för mig. Jag hade gjort ett misslyckat försök till förförelse och det var tydligt att han inte var på humör för sex så jag var redan lite besviken när vi tillsammans gick in i sovrummet för att sova. Mina ben, som var nyrakade, kliade och eftersom jag redan var lite frustrerad över att det minsann inte skulle bli något sex så blev detta ytterligare ett irritationsmoment. Fast droppen kom när jag lade huvudet på kudden och lade märke till något uppe i taket.
Är det där en spindel? Min man ställer sig upp i sängen och kontrollerar. Hmm, ja fast den är nog död tror jag. Vi har ganska högt i tak så han når inte riktigt ända upp. Nu hör det till att jag har en riktig fobi för spindlar så jag ryser och frågar om han inte kan ta bort den. Fast min man verkar inte alls vara på humör för hjälpa till att hantera spindelsituationen. Äsch, den är ändå död deklarerar han och lägger sig ner igen. Oroligt tittar jag upp i taket igen. Fast tänk om den inte är det, säger jag försiktigt och hoppas på att han ska förstå att jag faktiskt är rädd för eländet.
Fast inget gensvar får jag och då kan jag inte låta bli att utbrista "you're a real knight in shining armor" och tro mig jag lät inte glad. Han fattar fortfarande inte och släcker lampan. Det är nu jag blir rejält uppretad. Jag ligger där i mörkret i ett par minuter innan jag ger upp tanken på att sova. Jag är arg och besviken. Ingen sex, kliande ben och en spindel i taket! Jag stormar ut ur sovrummet och ut på balkongen för att röka. Man skulle kunna tro att han borde märka att jag är arg eftersom det inte precis hör till vanligheterna att jag smäller igen dörren till balkongen efter mig och framför allt inte nattetid. Men icke. Han ligger kvar i sängen och det dröjer inte länge innan jag hör honom snarka.
Två timmar senare går jag och lägger mig efter att ha suttit uppe och lugnat ner mig. För om han vore rädd för en spindel så skulle jag aldrig ha gått och lagt mig utan att ta hand om problemet. Om han hade rusat ut ur sovrummet på ett uppenbart dåligt humör hade jag aldrig legat och snarkat 10 minuter senare. Jag vill ju att han ska bry sig tillräckligt för att gå upp ur sängen och åtminstone fråga om allt är ok.
När jag vaknade i morse hade den "döda spindeln" flyttat på sig. Har ingen aning om vart den är nu. Men mitt dåliga humör är kvar. Fast det känns lite bättre efter att ha skrivit av sig här.
fredag 25 april 2008
Göra bort sig
Det blir lätt att man gnäller om saker som man saknar med Sverige eftersom man ju ändå har hemlängtan ganska ofta. Fast det finns bra saker i USA också. Hur ofta står man i kö hemma i Sverige och får se hur en av de anställda i affären brister ut i hög sång? Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin sett det hemma. Här har jag flera gånger sett munter personal gå omkring och gnola medan de fyller på nya varor - utan att skämmas.
Första gången jag såg detta fenomen var det två anställda som pratade om American Idol varvid den ena bestämde sig för att framföra en liten enmans-show på studs. Jag log hela vägen hem från affären. Det är faktiskt enormt skönt att se hur människor vågar mer här. Jag tror vi svenskar är mer benägna att vilja undvika att göra bort oss. Men det skapar ju också en ganska trist stämning ibland när ingen vågar göra det oväntade och annorlunda. Här i USA är folk mycket mer benägna att prata med främlingar. Det händer ofta att man på sin promenad runt området hälsar och småpratar med olika personer man aldrig träffat förut.
Eftersom jag är en av de få personer i mitt område som ofta cyklar till affären istället för att ta bilen (har inget körkort) blir jag ofta hejdad av människor som vill kommentera hur ovanligt och fräscht det är att se någon som tar cykeln för att handla. Ibland är det någon som märker att min engelska har en brytning som de är nyfikna på och så är man igång och samtalar. Människor här håller inte inne med sin nyfikenhet vilket gör det mycket lättare att skapa sociala kontakter.
När man är och handlar småpratar kassörskan ofta med en, vilket i och för sig ofta ingår in ens arbetsuppgifter. Man ska som kassörska fråga om kunden hittade allt man ville handla osv. Men ofta delar de också med sig av inblickar i sitt eget liv. De pratar om sina barn eller om vad de ska göra i helgen. Det är likadant med tandläkaren som jag går hos. De är alltid intresserade av hur jag mår och eftersom de också vet att jag cyklar så frågar de varje gång om jag tagit cykeln idag också. De kommer ihåg saker vi talade om förra gången och jag vet att min tandsköterska har 2 barn, att deras bil gick sönder och att de köpt en ny, att de nu i helgen ska plantera lite blommor, att hennes ena barn är allergisk osv. Amerikanare är mycket mer sociala. I Sverige visste jag vad min tandläkare hette och ibland kunde man lära sig lite om deras liv genom att lyssna på vad tandläkaren och sköterskan diskuterade sinsemellan. Men här blir jag indragen i deras konversation. De småpratar om allt möjligt och jag känner mig delaktig istället för att bara vara en observatör.
Jag märker det på min man också. Han är mycket mer hämningslös än jag när det gäller att våga göra bort sig. Jag arbetar på att få bort min oro för att göra bort mig. För visst är det härligt med människor som vågar bjuda på sig själva lite? Det beundrar jag verkligen amerikanare för.
Första gången jag såg detta fenomen var det två anställda som pratade om American Idol varvid den ena bestämde sig för att framföra en liten enmans-show på studs. Jag log hela vägen hem från affären. Det är faktiskt enormt skönt att se hur människor vågar mer här. Jag tror vi svenskar är mer benägna att vilja undvika att göra bort oss. Men det skapar ju också en ganska trist stämning ibland när ingen vågar göra det oväntade och annorlunda. Här i USA är folk mycket mer benägna att prata med främlingar. Det händer ofta att man på sin promenad runt området hälsar och småpratar med olika personer man aldrig träffat förut.
Eftersom jag är en av de få personer i mitt område som ofta cyklar till affären istället för att ta bilen (har inget körkort) blir jag ofta hejdad av människor som vill kommentera hur ovanligt och fräscht det är att se någon som tar cykeln för att handla. Ibland är det någon som märker att min engelska har en brytning som de är nyfikna på och så är man igång och samtalar. Människor här håller inte inne med sin nyfikenhet vilket gör det mycket lättare att skapa sociala kontakter.
När man är och handlar småpratar kassörskan ofta med en, vilket i och för sig ofta ingår in ens arbetsuppgifter. Man ska som kassörska fråga om kunden hittade allt man ville handla osv. Men ofta delar de också med sig av inblickar i sitt eget liv. De pratar om sina barn eller om vad de ska göra i helgen. Det är likadant med tandläkaren som jag går hos. De är alltid intresserade av hur jag mår och eftersom de också vet att jag cyklar så frågar de varje gång om jag tagit cykeln idag också. De kommer ihåg saker vi talade om förra gången och jag vet att min tandsköterska har 2 barn, att deras bil gick sönder och att de köpt en ny, att de nu i helgen ska plantera lite blommor, att hennes ena barn är allergisk osv. Amerikanare är mycket mer sociala. I Sverige visste jag vad min tandläkare hette och ibland kunde man lära sig lite om deras liv genom att lyssna på vad tandläkaren och sköterskan diskuterade sinsemellan. Men här blir jag indragen i deras konversation. De småpratar om allt möjligt och jag känner mig delaktig istället för att bara vara en observatör.
Jag märker det på min man också. Han är mycket mer hämningslös än jag när det gäller att våga göra bort sig. Jag arbetar på att få bort min oro för att göra bort mig. För visst är det härligt med människor som vågar bjuda på sig själva lite? Det beundrar jag verkligen amerikanare för.
Kundvagnar
Jag inser att jag i Sverige blivit tränad i konsten att ställa tillbaks kundvagnen för att få tillbaka mina pengar. I USA har man inte detta system så här är det många som skjuter ifrån sig sin kundvagn när de är färdiga utan att ta hänsyn till om de blockerar något eller om vagnen riskerar att ställa till problem för parkerade bilar.
Min man har lärt sig att parkera nära kundvagnsstationen eftersom jag numera har ett tvångsbehov av att ställa vagnen på sin plats. Jag bryr mig inte om ifall det är på andra sidan parkeringen eller om det ösregnar ute. Envist skjuter jag tillbaks vagnen och försöker ignorera alla de andra vagnarna som blåser omkring på parkeringen. Det känns bra. Jag har gjort min plikt.
Det tog ett bra tag innan jag vande mig vid att jag inte längre skulle packa mina egna varor när jag handlade. Att det är ytterst ovanligt att en kund själv packar ner blir jag påmind om i de få situationer då packaren är på rast och jag har möjlighet att själv göra det för att kassörskan är upptagen med att slå in mina varor. Varje gång detta händer så utbrister kassörskorna i en stor tacksamhetssvada - man skulle kunna tro att jag precis räddat livet på någon. Det förväntas inte av mig att lyfta ett finger för att hjälpa till. Jag har stått bakom personer i kö som envist stått kvar utan att börja packa fast packaren är på rast och deras varor bara fylls på i änden av bandet. Det är så frestande att i sådana lägen rusa fram och hjälpa till eftersom jag vet att så fort kassörskan slagit in alla varor måste hon gå ner till änden av bandet och packa innan hon kan gå vidare och börja slå in mina varor. Ibland känner jag mig väldigt svensk.
Min man har lärt sig att parkera nära kundvagnsstationen eftersom jag numera har ett tvångsbehov av att ställa vagnen på sin plats. Jag bryr mig inte om ifall det är på andra sidan parkeringen eller om det ösregnar ute. Envist skjuter jag tillbaks vagnen och försöker ignorera alla de andra vagnarna som blåser omkring på parkeringen. Det känns bra. Jag har gjort min plikt.
Det tog ett bra tag innan jag vande mig vid att jag inte längre skulle packa mina egna varor när jag handlade. Att det är ytterst ovanligt att en kund själv packar ner blir jag påmind om i de få situationer då packaren är på rast och jag har möjlighet att själv göra det för att kassörskan är upptagen med att slå in mina varor. Varje gång detta händer så utbrister kassörskorna i en stor tacksamhetssvada - man skulle kunna tro att jag precis räddat livet på någon. Det förväntas inte av mig att lyfta ett finger för att hjälpa till. Jag har stått bakom personer i kö som envist stått kvar utan att börja packa fast packaren är på rast och deras varor bara fylls på i änden av bandet. Det är så frestande att i sådana lägen rusa fram och hjälpa till eftersom jag vet att så fort kassörskan slagit in alla varor måste hon gå ner till änden av bandet och packa innan hon kan gå vidare och börja slå in mina varor. Ibland känner jag mig väldigt svensk.
Frukost
Min man skakar på huvudet åt mig när jag förbereder min frukost. En kopp kaffe och två ostmackor - en typisk svensk frukost för många tror jag. Fast för min amerikanske make är detta otänkbart. Jag lägger ju inte ens brödskivorna ovanpå varandra och hur kan jag tycka att bara ett pålägg är gott?
Nej, min mans version av en macka är ett par olika köttpålägg, ost, tomat och sallad och givetvis måste en macka alltid bestå av två brödskivor ovanpå varandra. Mina svenska mackor är för torftiga. Sen äter man inte heller bröd till frukost påpekar han. Mackor är något man äter till lunch.
Första gången min svärmor skulle komma på besök var jag jättenervös. Vad skulle jag handla hem så hon fick en ordentlig frukost? För säkerhets skull såg jag till att både ha flingor, bröd och ett antal olika pålägg hemma. Eftersom vi svenskar alltid bjuder på kaffe såg jag dessutom till att handla hem en kaffekrans att servera med kaffet. Det är ju så gott med kaffe och kaka på eftermiddagen. Dagen efter att svärmor anlände var jag snabbt uppe ur sängen för att sätta på kaffe och vänta på att hon skulle vakna. Med ett nervöst leende hälsade jag henne godmorgon och rabblade upp alla frukostalternativen med kaffet tryggt puttrande i bakgrunden. Det slutade med att hon åt kaffekrans och drack coca cola till frukost....själv satt jag där med mitt kaffe och ett par mackor med skinka.
Både hon och jag har lärt oss att vi är annorlunda när det gäller matvanor. När vi hälsar på mina svärföräldrar behöver jag inte längre äta muffins till frukost. Det finns numera alltid både bröd, pålägg och kaffe tillhands när jag hälsar på. Och när hon kommer hit finns det både våfflor, kakor och coca cola.
Våfflor har jag förresten fått lära mig att man bara kan äta till frukost. Min man tycker jag är tokig om jag föreslår att vi ska äta det till lunch eller middag. En gång serverade jag potatisbullar med bacon och lingonsylt till middag. Tydligen var det också en alldeles perfekt frukost. Fast vill jag ha det till middag får jag se till att laga det när han inte är hemma.
Nej, min mans version av en macka är ett par olika köttpålägg, ost, tomat och sallad och givetvis måste en macka alltid bestå av två brödskivor ovanpå varandra. Mina svenska mackor är för torftiga. Sen äter man inte heller bröd till frukost påpekar han. Mackor är något man äter till lunch.
Första gången min svärmor skulle komma på besök var jag jättenervös. Vad skulle jag handla hem så hon fick en ordentlig frukost? För säkerhets skull såg jag till att både ha flingor, bröd och ett antal olika pålägg hemma. Eftersom vi svenskar alltid bjuder på kaffe såg jag dessutom till att handla hem en kaffekrans att servera med kaffet. Det är ju så gott med kaffe och kaka på eftermiddagen. Dagen efter att svärmor anlände var jag snabbt uppe ur sängen för att sätta på kaffe och vänta på att hon skulle vakna. Med ett nervöst leende hälsade jag henne godmorgon och rabblade upp alla frukostalternativen med kaffet tryggt puttrande i bakgrunden. Det slutade med att hon åt kaffekrans och drack coca cola till frukost....själv satt jag där med mitt kaffe och ett par mackor med skinka.
Både hon och jag har lärt oss att vi är annorlunda när det gäller matvanor. När vi hälsar på mina svärföräldrar behöver jag inte längre äta muffins till frukost. Det finns numera alltid både bröd, pålägg och kaffe tillhands när jag hälsar på. Och när hon kommer hit finns det både våfflor, kakor och coca cola.
Våfflor har jag förresten fått lära mig att man bara kan äta till frukost. Min man tycker jag är tokig om jag föreslår att vi ska äta det till lunch eller middag. En gång serverade jag potatisbullar med bacon och lingonsylt till middag. Tydligen var det också en alldeles perfekt frukost. Fast vill jag ha det till middag får jag se till att laga det när han inte är hemma.
torsdag 24 april 2008
Håriga ben
Min stackars man får ofta höra mig beklaga mig över att jag ständigt måste raka benen. Han låtsas givetvis vara väldigt sympatisk och håller med om att visst är det skam att håriga ben på kvinnor anses vara äckligt medan karlars behåring är helt ok.
När mina ben börjar klia för att jag utsatt dem för rakning ger han mig ledsna blickar och hjälper ofta till att klia han också.
Ändå fortsätter jag raka mina stackars ben. För när det väl kommer till kritan så vill han att jag ska fortsätta. Jag har erbjudit honom att hjälpa till att raka hans ben också så att han får uppleva hur det känns. Fast nej, det vill han inte. Han påpekar att samhällets normer ju ändå är vad vi har att utgå ifrån och sen byter han desperat samtalsämne.
Varje gång jag läser en artikel om hur karlar numera är alltmer fåfänga och vaxar sina ryggar och går på skönhetssalonger ler jag ljuvt mot min make och påpekar att samhällets normer håller på att hinna ifatt honom också. Innerst inne är jag säker på att om det blev mode att raka benen även för karlar så skulle min man plötsligt inte längre bry sig om de där normerna.
Jag är som jag är säger han ibland när jag tycker att han borde uppdatera sin garderob lite. Jag trivs att gå omkring i joggingbyxor säger han när jag påpekar att kanske hade ett par jeans varit snygga ibland.
Ibland känner jag för att kasta bort den där rakhyveln och deklarerar att även jag vill vara som jag är. Varför ska jag anpassa mig till vad han tycker om ifall inte han vill göra detsamma för mig?
Men jag gör det ändå. För att jag älskar honom. Fast jävligt orättvist är det!
När mina ben börjar klia för att jag utsatt dem för rakning ger han mig ledsna blickar och hjälper ofta till att klia han också.
Ändå fortsätter jag raka mina stackars ben. För när det väl kommer till kritan så vill han att jag ska fortsätta. Jag har erbjudit honom att hjälpa till att raka hans ben också så att han får uppleva hur det känns. Fast nej, det vill han inte. Han påpekar att samhällets normer ju ändå är vad vi har att utgå ifrån och sen byter han desperat samtalsämne.
Varje gång jag läser en artikel om hur karlar numera är alltmer fåfänga och vaxar sina ryggar och går på skönhetssalonger ler jag ljuvt mot min make och påpekar att samhällets normer håller på att hinna ifatt honom också. Innerst inne är jag säker på att om det blev mode att raka benen även för karlar så skulle min man plötsligt inte längre bry sig om de där normerna.
Jag är som jag är säger han ibland när jag tycker att han borde uppdatera sin garderob lite. Jag trivs att gå omkring i joggingbyxor säger han när jag påpekar att kanske hade ett par jeans varit snygga ibland.
Ibland känner jag för att kasta bort den där rakhyveln och deklarerar att även jag vill vara som jag är. Varför ska jag anpassa mig till vad han tycker om ifall inte han vill göra detsamma för mig?
Men jag gör det ändå. För att jag älskar honom. Fast jävligt orättvist är det!
Är det någon som kommer ihåg Björn Fremer?
På den tiden när Sverige bara hade två kanaler brukade Björn Fremer ibland åka över till USA och sedan följa upp med artiklar i Kvällsposten om det magiska TV-utbudet i amerika. Jag brukade vara så avundsjuk på det stora utbud man hade här i USA.
När jag flyttade hit hade jag därför enormt stora förväntningar på just TV. Det magiska landet där precis allt jag kunde tänka mig i nöjesväg skulle vara tillgängligt 24 timmar om dygnet. Visst numera har man ju en massa kanaler i Sverige också. Men drömmen fanns ändå kvar om att kunna zappa mellan kanaler och att alltid hitta något att titta på. Den ilussionen krossades ganska snabbt. Nu sitter jag här på andra sidan atlanten och drömmer om svensk TV.
Gräset är alltid grönare på andra sidan verkar det som. Jag har vansinnigt många kanaler att välja mellan. Problemet är bara att på dagtid så är det mesta repriser av serier som aldrig verkar ta slut. Lilla huset på prärien, General Hospital, Magnum... Kvällstid så finns det en del nya serier givetvis. Men det är inte alls så magiskt som jag hade hoppats på. Jag tittar faktiskt mindre på TV nu än vad jag gjorde innan jag emigrerade.
Sen är det faktiskt ganska irriterande med deras censur också. Ibland visar de filmer man gärna vill se. Men med censuren här är det inte ovanligt att man upptäcker att man klippt bort en hel del av orginalinnehållet. Ibland går man till och med så långt att man infogar en ny röst för att täcka över en svordom med en mer lämplig svordom. Kommer ni ihåg klassikern Breakfast Club från 80-talet? Scenen där Judd Nelson svär blir plötsligt oerhört mesig när man upptäcker att orginalets f*** you! blivit ersatt av en voice over med en mildare variant av det uttrycket.
I början blev min amerikanske make chockerad när han i förbifarten fick syn på något jag tittade på via SVT på nätet. Han är inte pryd. Men tanken på att man på bästa sändningstid kan visa upp ett kvinnobröst utan att det är täckt av censurdimma förvånade honom. Aftonbladets hemsida innehöll också många överraskningar för honom i början. Att ha bilder på nästan nakna par i olika samlagsställningar fick honom att tro att jag var inne på någon porrsajt. När jag meddelade att detta var en helt vanlig kvällstidning höjde han på ögonbrynen. Numera är han mer van vid det och reagerar knappt alls längre när han råkar se en glimt av något som vore olämpligt för amerikanska ögon när han går förbi min dator.
När jag flyttade hit hade jag därför enormt stora förväntningar på just TV. Det magiska landet där precis allt jag kunde tänka mig i nöjesväg skulle vara tillgängligt 24 timmar om dygnet. Visst numera har man ju en massa kanaler i Sverige också. Men drömmen fanns ändå kvar om att kunna zappa mellan kanaler och att alltid hitta något att titta på. Den ilussionen krossades ganska snabbt. Nu sitter jag här på andra sidan atlanten och drömmer om svensk TV.
Gräset är alltid grönare på andra sidan verkar det som. Jag har vansinnigt många kanaler att välja mellan. Problemet är bara att på dagtid så är det mesta repriser av serier som aldrig verkar ta slut. Lilla huset på prärien, General Hospital, Magnum... Kvällstid så finns det en del nya serier givetvis. Men det är inte alls så magiskt som jag hade hoppats på. Jag tittar faktiskt mindre på TV nu än vad jag gjorde innan jag emigrerade.
Sen är det faktiskt ganska irriterande med deras censur också. Ibland visar de filmer man gärna vill se. Men med censuren här är det inte ovanligt att man upptäcker att man klippt bort en hel del av orginalinnehållet. Ibland går man till och med så långt att man infogar en ny röst för att täcka över en svordom med en mer lämplig svordom. Kommer ni ihåg klassikern Breakfast Club från 80-talet? Scenen där Judd Nelson svär blir plötsligt oerhört mesig när man upptäcker att orginalets f*** you! blivit ersatt av en voice over med en mildare variant av det uttrycket.
I början blev min amerikanske make chockerad när han i förbifarten fick syn på något jag tittade på via SVT på nätet. Han är inte pryd. Men tanken på att man på bästa sändningstid kan visa upp ett kvinnobröst utan att det är täckt av censurdimma förvånade honom. Aftonbladets hemsida innehöll också många överraskningar för honom i början. Att ha bilder på nästan nakna par i olika samlagsställningar fick honom att tro att jag var inne på någon porrsajt. När jag meddelade att detta var en helt vanlig kvällstidning höjde han på ögonbrynen. Numera är han mer van vid det och reagerar knappt alls längre när han råkar se en glimt av något som vore olämpligt för amerikanska ögon när han går förbi min dator.
Jag vet att jag inte borde...
....surfa in på 1000 apor eller Katrin Schulmans blogg på finest...men jag kan inte motstå.
Det är ett rätt underligt att det ska vara så svårt att låta bli att läsa något som oftast bara gör mig irriterad. Jag vet inte hur många gånger jag skakat på huvudet och irriterat mig på Katrin Schulmans olika inlägg bara för att ändå gå dit och läsa igen nästa dag. Jag antar att det finns en liten del inom mig som vill bli irriterad. Eller är det bara nyfikenhet?
Jag vet inte varför Aftonbladet envisas med att göra så mycket reklam för hela familjen Schulman men de gör det verkligen inte lättare att motstå frestelsen. Häromdagen fick min envisna nyfikenhet mig att surfa in på 1000 apor igen och blev genast bestraffad när jag klickade på deras Björn Gustafsson länk där jag då fick det stora nöjet att kasta mig över ctr+alt+delete för att stänga av dagens "lustiga" skämt. Min första tanke var att de hade blivit hackade. För inte kunde man väl med berått mod lägga ut en film med bögporr på en humorsajt? Tydligen kunde man det. Till min förvåning tyckte tydligen Aftonbladet också att det var kul för de länkade glatt vidare till eländet och rapporterade gladeligen om brödernas lustigheter.
Jag brukade gilla att läsa Alex Schulmans krönikor. Jag tycker inte att man alltid måste vara sådär snäll och präktig. Lite elak humor kan vara riktigt roligt ibland. Men det känns lite som om det numera handlar alltmer om att vara elak än att vara rolig. Är det så att när man blir känd för att vara lite vass och elak...att man känner ett krav på sig att leva upp till det och därmed glömmer bort var gränserna mellan roligt och smaklöst går?
Katrin Schulmans blogg hatade jag egentligen från första stund. Fast visst jag ska erkänna att ibland skriver hon saker som jag gillar också. Men väldigt ofta provocerar hon med sina inlägg. Det finns en stor del av mig som tycker att om hela ens liv verkar gå ut på att vara vacker, umgås med kändisar och att vara elak så är man inte mycket värd. Någonstans hoppas jag att det bara är en elak image hon strävar för att uppnå.
Kanske är jag bara för gammal för att ingå i deras målgrupp. Men det känns lite skrämmande att det verkar ha gått mode i att vara elak. Det är kanske inte undra på att ungar idag filmar varandra med mobiltelefoner och terroriserar varandra med hjälp av YouTube.
Det är ett rätt underligt att det ska vara så svårt att låta bli att läsa något som oftast bara gör mig irriterad. Jag vet inte hur många gånger jag skakat på huvudet och irriterat mig på Katrin Schulmans olika inlägg bara för att ändå gå dit och läsa igen nästa dag. Jag antar att det finns en liten del inom mig som vill bli irriterad. Eller är det bara nyfikenhet?
Jag vet inte varför Aftonbladet envisas med att göra så mycket reklam för hela familjen Schulman men de gör det verkligen inte lättare att motstå frestelsen. Häromdagen fick min envisna nyfikenhet mig att surfa in på 1000 apor igen och blev genast bestraffad när jag klickade på deras Björn Gustafsson länk där jag då fick det stora nöjet att kasta mig över ctr+alt+delete för att stänga av dagens "lustiga" skämt. Min första tanke var att de hade blivit hackade. För inte kunde man väl med berått mod lägga ut en film med bögporr på en humorsajt? Tydligen kunde man det. Till min förvåning tyckte tydligen Aftonbladet också att det var kul för de länkade glatt vidare till eländet och rapporterade gladeligen om brödernas lustigheter.
Jag brukade gilla att läsa Alex Schulmans krönikor. Jag tycker inte att man alltid måste vara sådär snäll och präktig. Lite elak humor kan vara riktigt roligt ibland. Men det känns lite som om det numera handlar alltmer om att vara elak än att vara rolig. Är det så att när man blir känd för att vara lite vass och elak...att man känner ett krav på sig att leva upp till det och därmed glömmer bort var gränserna mellan roligt och smaklöst går?
Katrin Schulmans blogg hatade jag egentligen från första stund. Fast visst jag ska erkänna att ibland skriver hon saker som jag gillar också. Men väldigt ofta provocerar hon med sina inlägg. Det finns en stor del av mig som tycker att om hela ens liv verkar gå ut på att vara vacker, umgås med kändisar och att vara elak så är man inte mycket värd. Någonstans hoppas jag att det bara är en elak image hon strävar för att uppnå.
Kanske är jag bara för gammal för att ingå i deras målgrupp. Men det känns lite skrämmande att det verkar ha gått mode i att vara elak. Det är kanske inte undra på att ungar idag filmar varandra med mobiltelefoner och terroriserar varandra med hjälp av YouTube.
Var börjar man?
Jaha så har man då officiellt skapat en blogg och sitter framför tangentbordet för att försöka författa sitt första inlägg. Vad skriver man om då? Egentligen har jag ingen aning så vi får väl se vad som händer med den här bloggen. Min tanke är att det helt enkelt ska vara en plats där jag skriver av mig lite om vad jag tänker och tycker så att min man slipper höra allt. Nog för att han gillar att lyssna på mig - men en del grejer fattar han helt enkelt inte eftersom han inte är svensk och därför inte alltid förstår vad jag menar. Men ok jag ska kanske börja med att presentera mig själv.
Jag heter Sara och befinner mig någonstans i gränslandet av ung kvinna och snart medelålders...Jag emigrerade från Sverige för ett par år sedan när jag gifte mig med en amerikan. Jag har inte riktigt anpassat mig till den amerikanska kulturen riktigt och upplever för första gången i mitt liv hur jag alltmer klamrar mig fast vid svenskheter så mycket jag kan. Det är rätt lustigt hur mycket vissa saker plötsligt blir så mycket viktigare än vad de någonsin var när jag fortfarande befann mig i Sverige. I julas var det till exempel strikt nödvändigt att hänga upp en julstjärna och tända adventsljus...något som jag slarvade med innan jag flyttade. Men jag behövde verkligen de där sakerna som fick mig att känna att åtminstone några saker med julen inte var helt fel.
Och vem hade kunnat ana att jag skulle uppskatta SVT så mycket som jag gör nu? Innan jag flyttade så var SVT:s programutbud något som jag fnös åt och endast tittade på när det absolut inte fanns något annat att titta på. Numera surfar jag in på deras sida varenda dag för att hitta svenska program att titta på via Internet. Jag älskar SVT numera. Det är de enda svenska kanalerna som tillåter mig att se nästan alla svenskproducerade program utan mankemang och kontroller för att hindra mig att titta från utlandet. Till och med Sverker Olofsson känns numera som en trygg punkt i mitt liv. Jag följer serier som jag aldrig tidigare hade brytt mig om - Andra Avenyn till exempel. Allt för att få mig en daglig dos av svenska.
Jag älskar min man och vi kan verkligen prata om det mesta. Men vi delar inte samma kulturella bakgrund och mycket av det som jag läser i svenska tidningar eller ser i svenska program kan han helt enkelt inte förstå. Det hade ju varit så mycket enklare om han förstod svenska. Häromdagen hittade jag flera avsnitt av Parlamentet på YouTube där Johan Glans briljerade i tips från coachen. Jag låg dubbelvikt av skratt och när min man frågade vad som var så roligt blev det plötsligt jättesvårt att förklara. För det första är det ju nästan omöjligt att översätta mening för mening utan att förlora det roliga eftersom så mycket hänger på tonfall, kroppsspråk och ordlekar. För det andra bygger ju så mycket av det som är roligt på ett sorts kollektivt minne....vi delar en kollektiv historia och det vi skrattar åt bygger på att vi vet vilka personer man referar till, vilka gemensamma fördommar vi har och så vidare. Jag gjorde ett försök att förklara och min man log åt mig. Men nej roligt blev det ju inte.
Det kan kännas väldigt ensamt här i USA ibland. Man saknar att ha människor omkring sig som delar alla de där svenska minnena och som läser samma artiklar, tittar på samma svenska TV-program och så vidare. Därför bestämde jag mig för att skapa den här bloggen. Om någon kommer att läsa den det vet jag inte. Men det kan ju vara skönt att ha en plats där man ventilerar lite av vad man tycker och tänker.
Jag heter Sara och befinner mig någonstans i gränslandet av ung kvinna och snart medelålders...Jag emigrerade från Sverige för ett par år sedan när jag gifte mig med en amerikan. Jag har inte riktigt anpassat mig till den amerikanska kulturen riktigt och upplever för första gången i mitt liv hur jag alltmer klamrar mig fast vid svenskheter så mycket jag kan. Det är rätt lustigt hur mycket vissa saker plötsligt blir så mycket viktigare än vad de någonsin var när jag fortfarande befann mig i Sverige. I julas var det till exempel strikt nödvändigt att hänga upp en julstjärna och tända adventsljus...något som jag slarvade med innan jag flyttade. Men jag behövde verkligen de där sakerna som fick mig att känna att åtminstone några saker med julen inte var helt fel.
Och vem hade kunnat ana att jag skulle uppskatta SVT så mycket som jag gör nu? Innan jag flyttade så var SVT:s programutbud något som jag fnös åt och endast tittade på när det absolut inte fanns något annat att titta på. Numera surfar jag in på deras sida varenda dag för att hitta svenska program att titta på via Internet. Jag älskar SVT numera. Det är de enda svenska kanalerna som tillåter mig att se nästan alla svenskproducerade program utan mankemang och kontroller för att hindra mig att titta från utlandet. Till och med Sverker Olofsson känns numera som en trygg punkt i mitt liv. Jag följer serier som jag aldrig tidigare hade brytt mig om - Andra Avenyn till exempel. Allt för att få mig en daglig dos av svenska.
Jag älskar min man och vi kan verkligen prata om det mesta. Men vi delar inte samma kulturella bakgrund och mycket av det som jag läser i svenska tidningar eller ser i svenska program kan han helt enkelt inte förstå. Det hade ju varit så mycket enklare om han förstod svenska. Häromdagen hittade jag flera avsnitt av Parlamentet på YouTube där Johan Glans briljerade i tips från coachen. Jag låg dubbelvikt av skratt och när min man frågade vad som var så roligt blev det plötsligt jättesvårt att förklara. För det första är det ju nästan omöjligt att översätta mening för mening utan att förlora det roliga eftersom så mycket hänger på tonfall, kroppsspråk och ordlekar. För det andra bygger ju så mycket av det som är roligt på ett sorts kollektivt minne....vi delar en kollektiv historia och det vi skrattar åt bygger på att vi vet vilka personer man referar till, vilka gemensamma fördommar vi har och så vidare. Jag gjorde ett försök att förklara och min man log åt mig. Men nej roligt blev det ju inte.
Det kan kännas väldigt ensamt här i USA ibland. Man saknar att ha människor omkring sig som delar alla de där svenska minnena och som läser samma artiklar, tittar på samma svenska TV-program och så vidare. Därför bestämde jag mig för att skapa den här bloggen. Om någon kommer att läsa den det vet jag inte. Men det kan ju vara skönt att ha en plats där man ventilerar lite av vad man tycker och tänker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
